onsdag 4 maj 2011

Veckans krönika

Träningsrus!
Med lätta steg går jag ut från träningslokalen. Tar ett djupt andetag och andas in den ljumma kvällsluften. Äntligen har vintern släppt sitt grepp om mig och våren är här. Det knastrar av gruset under mina skor när jag går mot bilen. Endorfinstormen efter ett ordentligt träningspass rusar fortfarande genom kroppen. Kan man känna sig ”hög” av motion? För mig är ett träningspass på Friskis&Svettis det absolut bästa sättet att uppnå en ordentlig ”må bra kick”. Spelar egentligen ingen roll hur trött jag är innan passet, när jag går ut från lokalerna är jag pigg och glad.
   Men det har inte alltid varit så. Åh nej. Åh nej. Jag minns när jag gick på högstadiet och hade idrott på schemat. Avskydde det. Skulle vi springa, maskade jag. Simning, var lika med döden. Skridskor, ska vi inte ens tala om. Förstod liksom aldrig grejen med rörelse. När jag var 17 år började jag sakta men säkert, tack och lov, komma på bättre tankar. Insåg att träning är roligt, bra och gör underverk för själen.
   Så nu när jag gammal och klok (?) har jag tänkt att löpningen ska få lika stor plats i mitt träningsliv som jympa och gym. Att jag med samma glädje ska snöra på mig löpardojorna och rusa ut i naturen. Men jag är inte där än, om man säger.
   Många löpare säger att de mår bra och känner sig avslappade efter en löprunda. Vissa idrottare hävdar till och med att träningen kan utlösa ett rus, forskarna har länge diskuterat vad detta är. Nu har tyska forskare visat att motion frisätter ”glädjehormoner” i hjärnan. De lindrar smärta och gör oss höga. Alltså existerar det omdiskuterade fenomenet ”runner´s high”. Det verkar som om motionen gör att nervcellerna avger en kaskad av kroppens eget narkotikum, endorfin, och ju mer som frisätts, des¬to större blir lyckokänslan.
   Det låter logiskt tycker jag och väldigt dumt att avstå från. Så löpning får det bli. Det är möjligt att jag är en människa av lite tvivelaktig karaktär, men nu har jag bestämt mig och målet är uppsatt. Endorfinkickarna som knockar mig efter ett ordentligt löppass vill jag inte vara utan. Ska bara få hjärnan att fatta det också, även innan passet. Är så trött på att hålla långa övertalningsföredrag till mig själv, herregud, på med dojorna och ut och spring! :))

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jättebra skrivet! Snart är du en löpare med lätta steg. Det är bara att bita tag i skiten och plöja sig genom, sedan kommer det att gå som en dans. Jag lovar! Jag har gjort det där arbetet själv. Dock har jag ju tagit några steg nedför trappan nu men nästa år, då jädrar ska jag utmana dig och morsan på Lidingöloppet... ;-) /Kajsa L

Anna Lantz. sa...

Tack!
Utmaningen antagen, nästa år Lidingöloppet! :))